Sverige är inte ett av fotbollsvärldens stora länder — men vi är heller inte ett litet. Tolv VM-deltaganden, ett silver, ett brons och en kvartsfinal under det senaste decenniet. Det finns sämre historik att bära med sig. Ändå är känslan alltid densamma: att Sverige aldrig riktigt nådde sin fulla potential. Att något saknades. Att det borde ha blivit mer.
Den här artikeln går igenom varje turnering Sverige deltagit i, från debuten i Mussolinis Italien 1934 till kvalkatastrofen inför VM 2022. En del turneringar förtjänar bara ett stycke. Andra — som 1958 och 1994 — förtjänar mycket mer.
Översikt — alla Sveriges VM-deltaganden
Sverige har kvalificerat sig till tolv av tjugotvå VM-slutrundor som spelats fram till och med 2022. Nedan en samlad bild:
| År | Värdland | Slutplacering | Anmärkning |
|---|---|---|---|
| 1934 | Italien | Åttondelsfinal (kvartsfinal) | Debuterade med 3-2 mot Argentina |
| 1938 | Frankrike | 4:e plats | Förlorade bronset |
| 1950 | Brasilien | 3:e plats | Vann tredjeplatsen |
| 1954 | Schweiz | Kvallande | Ej kvalificerat |
| 1958 | Sverige | 2:a plats (silver) | Finalförlust mot Brasilien 5-2 |
| 1962 | Chile | Ej kvalificerat | — |
| 1966 | England | Ej kvalificerat | — |
| 1970 | Mexiko | Gruppspel | 3 matcher, 1 seger |
| 1974 | Västtyskland | Gruppspel (omgång 2) | Nådde andra gruppspelsomgången |
| 1978 | Argentina | Gruppspel | Exit utan avancemang |
| 1982 | Spanien | Ej kvalificerat | — |
| 1986 | Mexiko | Ej kvalificerat | — |
| 1990 | Italien | Gruppspel | 0 poäng, 3 förluster |
| 1994 | USA | 3:e plats (brons) | Tomas Brolin-eran på topp |
| 1998 | Frankrike | Ej kvalificerat | — |
| 2002 | Sydkorea/Japan | Åttondelsfinal | Förlust mot Senegal |
| 2006 | Tyskland | Åttondelsfinal | Förlust mot Tyskland |
| 2010 | Sydafrika | Ej kvalificerat | — |
| 2014 | Brasilien | Ej kvalificerat | — |
| 2018 | Ryssland | Kvartsfinal | Förlust mot England 0-2 |
| 2022 | Qatar | Ej kvalificerat | Förlust i playoff mot Polen |
Totalt: 12 deltaganden. Bästa resultat: silver 1958. Senaste deltagande: 2018.
VM 1934 — premiären i Italien
Sverige ställde upp i sitt allra första VM i Mussolinis propagandaturné, och det gick hyggligt. I den tidens turnering var det raka knockoutspel från start — ingen gruppfas. Sverige mötte Argentina i den första omgången och vann med 3-2 efter ett dramatiskt möte. Siffran säger en del: det var inte en enkel match, men Sverige visade att man hörde hemma på den här nivån.
I nästa omgång — vad som i dag skulle kallas kvartsfinal — väntade värdnationen Tyskland. Sverige förlorade med 2-1 och var ute ur turneringen. Inte ett sensationellt resultat sett till läget i dåtidens fotboll, men inte heller en skam. Det var en debut som signalerade att Sverige var en nation att räkna med.
VM 1938 — Frankrike, 4:e plats
Fyra år senare, i Frankrike, gick Sverige ännu längre. Man slog Kuba med hela 8-0 i den första omgången — ett resultat som fortfarande tillhör de mer bisarra i VM-historien — och avancerade sedan vidare. Sverige nådde semifinalen, där man mötte ett starkt Ungern och förlorade med 5-1.
I bronsmatchen, mot Brasilien, var Sverige nära. Man förlorade med 4-2, trots att man under delar av matchen var med och konkurrerade. En fjärdeplats i VM är ett historiskt bra resultat för vilket land som helst, och det är synd att 1938 hamnar i skuggan av 1958. Men den här turneringen visar att den svenska fotbollens guldålder inte bara var ett fönster — det var en längre period av europeisk toppklass.
VM 1950 — Brasilien, 3:e plats
VM 1950 är ett av de märkligaste i historien. Turneringen hade ingen final i traditionell mening — istället avgjordes slutspelet i en finalgrupp där fyra lag spelade mot varandra. Sverige nådde den gruppen och slog ett Spanien som inte var det Spanien vi känner i dag, men ändå.
Sverige slutade trea i finalgruppen, vilket tolkades som en tredjeplats totalt sett. Man förlorade mot Brasilien och Uruguay, men slog alltså Spanien med 3-1. Det var den sista VM-turneringen med amatörspelarna — det svenska fotbollsförbundet tillät länge inte proffsspelarna att representera landslaget, ett beslut som kostade Sverige enormt.
Ironin är tydlig: Sverige hade faktiskt flera av sina bästa spelare i italienska klubbar under den här perioden, men de fick inte spela i landslaget. Gunnar Nordahl, Gunnar Gren och Nils Liedholm — “Gre-No-Li”-trion i Milan — satt hemma när landslaget spelade VM. Ändå lyckades man med tredje plats. Vad hade hänt om alla fått spela?
VM 1958 — silvermedaljen på hemmaplan
Det här är kapitlet som alla svenska fotbollsfans kan utantill, och ändå är det värt att läsa om. VM 1958 i Sverige är landets bästa stund i fotbollshistorien — och den är på samma gång den största besvikelsen, beroende på hur man väljer att se det.
Sverige hade äntligen öppnat dörrarna för proffsspelarna. “Gre-No-Li” var förbi sin bästa tid, men andra stjärnor tog vid. Kurt Hamrin, en av dåtidens mest tekniskt begåvade spelare i Europa, var sprinter och ytterforward med instinkt för mål och assist. Gunnar Gren var med. Nils Liedholm kaptenades laget vid 35 års ålder och spelade med ett lugn som om han aldrig ägnat sig åt något annat.
Sverige var värdnation, och det märktes. Man spelade inför hemmapublik, med press och förväntan och ett stöd som för en gångs skull inte krävde att man reste halva världen. Gruppen gick bra. Man slog Mexiko och Hungary, spelade oavgjort mot Wales och avancerade till slutspelet.
I semifinalen mötte Sverige Västtyskland. 3-1 till Sverige. Liedholm, Skoglund och Hamrin — det var tider när det räckte att läsa namnen för att förstå varför Sverige vann. Platsen i finalen var klar.
Finalen spelades den 29 juni 1958 på Råsundastadion i Solna, inför 51 800 åskådare. Motståndaren var Brasilien, ett lag som hade en viss 17-åring i truppen — Pelé, som just exploderat mot Frankrike i semifinalen med fyra mål. Sverige tog ledningen. Liedholm, med sin iskalla teknik, satte 1-0 tidigt. Det var första gången i historien som Brasilien låg under i en VM-final.
Det blev också den sista stunden av verkligt hopp. Brasilien svarade med mål av Vavá och Garrincha förstörde hela den svenska defensiven med sin asymmetriska, oberäkneliga rörlighet. I paus ledde Brasilien med 3-1. Sverige kom in i andra halvlek med Simonsson-mål som kortade till 2-3, men Pelé slog tillbaka med två mål — det ena en kontrollerad vrickning och lobb över målvakten som fortfarande räknas som ett av VM-historiens vackraste.
Slutresultat: 5-2. Sverige förlorade finalen, men den känslan av att ha kommit dit, på hemmaplan, mot ett av alla tiders stora fotbollslandslag — den är svår att ta ifrån den generationen. Silvermedaljen hänger fortfarande som det finaste i det svenska fotbollsrummet.
VM 1970 och 1974 — gruppspelsexits
Åren efter 1958 var en nedgång. Sverige lyckades inte kvalificera sig till VM 1962 och 1966, och när man väl kom tillbaka till turneringen 1970 i Mexiko var det med ett lag som inte riktigt räckte till.
1970: Sverige spelade i en grupp med Israel, Uruguay och Italien. Man slog Israel med 1-0 och förlorade mot Uruguay och Italien. Det räckte inte. Gruppen var hård — men Sverige visade inte heller att man var berett att slåss mot toppnationerna.
1974: Hemma i Västtyskland gick det lite bättre på pappret. Sverige nådde den andra gruppfasen, vilket i 1974 års format var som att nå kvartsfinalen i moderna mått. Där mötte man Polen, Östtyskland och Jugoslavien — och åkte ut. Minst en match i den omgången hade kanske kunnat sluta annorlunda med en annan dag, ett annat mål. Men fotboll räknas inte på “hade kunnat”.
Dessa turneringar representerar en period av stagnation. Sverige var med, men inte i toppen. Det var ett decennium av god men inte stor fotboll.
VM 1978 — gruppspelsexit i Argentina
VM 1978 i Argentina är en av de mest politiskt laddade turneringarna i historien — det argentinska militärjuntan använde evenemanget som propagandaverktyg, och debatten om huruvida länder borde ha bojkottat turneringen pågick länge. Sverige deltog.
På planen presterade Sverige moderat. Man hamnade i en grupp med Spanien, Brasilien och Österrike. Tre matcher, tre resultat som inte räckte: förlust mot Brasilien och Spanien, seger mot Österrike, men det hjälpte inte till att avancera. Sverige åkte hem efter gruppspelet utan att ha gjort intryck.
Laget var inte tillräckligt bra, enkelt och ärligt. 1978 är ett år man bläddrar förbi i historieboken utan att stanna alltför länge.
VM 1990 — gruppspel utan poäng
Tolv år gick mellan Sverige och VM. Man missade 1982 och 1986, och när man väl var tillbaka i turneringen — under Tommy Svensson som förbundskapten — gick det kämpigt. VM 1990 i Italien blev en av de mest smärtsamma erfarenheterna i modern tid.
Sverige hamnade i grupp med Brasilien, Skottland och Costa Rica. Man förlorade alla tre matcherna. Noll poäng, noll mål i en match, och en känsla av att vara ett lag som hamnat i fel sällskap. Det var en varningssignal — men inte en slutgiltig dom.
Det som är intressant är att Tommy Svensson behöll jobbet. Och att det laget, med flera av samma spelare, fyra år senare tog brons i USA. Det säger något om hur snabbt saker kan vända i fotboll.
VM 1994 — bronset i USA
Det här är den andra stora berättelsen i svensk fotbollshistoria, och den är på sitt sätt lika imponerande som 1958 — fast i ett annat register. 1958 var silver på hemmaplan med legender i laget. 1994 var brons i USA med ett lag som ingen förväntade sig just detta av, men som ändå levererade med råhet, laganda och Tomas Brolin.
Sverige gick igenom grupspelet utan att imponera spektakulärt, men effektivt. I åttondelsfinalen väntade Saudiarabien — 3-1 till Sverige. Sedan kom Rumänien i kvartsfinal, ett av den turneringens starkaste lag med Hagi i spetsen. Det slutade 2-2 efter förlängning. Sverige vann på straffar, och Thomas Ravelli stod match efter match med en nästan övermänsklig konstans i mål.
Semifinalen mot Brasilien är det som fastnat mest. Sverige mötte ett av dåtidens bästa brasilianska lag — Romário och Bebeto i spetsen, ett par som var som gjutet samman offensivt. Sverige förlorade med 1-0 på Romários mål och var ute. Men man hade kämpat hårt, verkligen hårt, och förlusten sved inte av skam utan av nära-på-känslan.
I bronsmatchen mötte Sverige Bulgarien — ett lag som slagit Argentit med Maradona i kvartsfinalen och som alla i fotbollsvärlden talade om. Tomas Brolin satte avgörande mål. Sverige vann med 4-0. Det var ett av de mer dominanta resultaten under turneringen, och det visade att det svenska laget hittade sin bästa form precis när det gällde som mest.
Brolin, Larsson (inte Henrik utan Martin), Kennet Andersson, Ravelli — det laget förtjänar sin plats i historien. Brons i ett VM är något de flesta europeiska nationer aldrig uppnått.
VM 2002 och 2006 — åttondelsfinalexits
Runt millennieskiftet var Sverige åter ett stabilt men inte överväldigande landslag. Man kvalificerade sig till 2002 och 2006, men kom inte längre än till åttondelsfinalen i någondera.
2002 i Sydkorea/Japan: Sverige gick igenom gruppen och mötte Senegal i åttondelsfinalen. Det slutade 2-1 till Senegal efter förlängning — ett resultat som fortfarande sitter som en törntagg. Senegal var ett bra lag, men Sverige borde ha klämt ur mer.
2006 i Tyskland: Den här turneringen gick ändå bättre under grundomgången, med tre oavgjorda matcher i gruppen (mot Trinidad & Tobago, England och Paraguay) — Sverige avancerade från gruppen och mötte värdnationen Tyskland i åttondelsfinalen. Lukas Podolski avgjorde med ett dubbelslag tidigt i första halvlek. 2-0, Sverige ute.
Dessa turneringar representerar ett Sverige som levde på det arv av 1994 skapade, men som inte lyckades replikera den formens topp. Henrik Larsson var landets bästa spelare och en av Europas, men ett lag behöver mer än en stjärna.
VM 2018 — kvartsfinal i Ryssland
Nästa stora stund kom utan de spelare man normalt förknippar med framgång. Zlatan Ibrahimović var inte med — förbundskapten Janne Andersson hade sagt att dörren stängdes, och Zlatan hade i praktiken avslutat sin landslagskarriär 2016. Många skrattade lite försiktigt åt Sverige utan sin greatest of all time.
De slutade skratta ganska snabbt.
Sverige under Janne Andersson var ett kollektiv utan stjärnor men med system, disciplin och en försvarsorganisation som var svår att bryta ned. Man vann sin kvalgrupp, besegrade Italien i playoff (0-0 hemma, 1-0 borta — ett av den moderna svenska fotbollens starkaste resultat) och reste till Ryssland med modest förväntan utifrån.
I gruppen vann man mot Sydkorea (1-0 på straff), spelade oavgjort mot Tyskland och förlorade mot Mexiko. Det räckte — och det var nog bättre ändå att undvika Brasilien i åttondelsfinalen.
Istället väntade Schweiz i åttondelsfinalen, ett lag Sverige kände väl. 1-0 till Sverige på mål av Emil Forsberg och en defensiv prestation som var textboksmässig. Vidare till kvartsfinal.
England väntade. Sverige hade inte besegrade England i ett VM sedan… aldrig, egentligen, inte i ett avgörande läge. England vann med 2-0 på mål av Harry Maguire och Dele Alli. Sverige pressade, men räckte inte riktigt till. England var det starkare laget den kvällen.
Kvartsfinal i VM 2018 utan Zlatan. Det är faktiskt imponerande nog att stå med i ett stycke som börjar med det meningen.
VM 2022 missade — Sverige föll i playoff
Och sedan kom kollapsen. Sverige misslyckades med att kvalificera sig till VM 2022 i Qatar, och det på ett sätt som fortfarande gör ont.
Man hamnade i ett playoff mot Polen. Matchen spelades i mars 2022 — i ett laddat politiskt klimat då Rysslands invasion av Ukraina just hade inletts och Polen vägrat spela mot Ryssland. Sverige mötte Polen och förlorade med 2-0. Robert Lewandowski var alltför bra, det polska kollektivet alltför hungert.
Det var slutet på en cykel och ett kvitto på att det lag som imponerat 2018 hade nått sitt tak. Flera nyckelspelare nalkades eller passerade 30, och rekryteringen av nästa generation hade inte skett tillräckligt snabbt.
Sverige var inte med i Qatar. Det märktes — inte för att turneringen blev sämre, utan för att känslan av att ha något att följa, någon att heja på, saknades.
Tolv VM. Ett silver. Ett brons. Tre gruppspelsexits som borde ha blivit mer. En kvartsfinal mot England som visade att Sverige kan tävla på hög nivå utan stjärnor. Och ett playoff-misslyckande 2022 som satte punkt för en era.
Det är den svenska fotbollshistorien i korthet: inte det land som alltid levererar, men alltid ett land som är med i diskussionen. Nu blickar vi framåt.
Läs mer om hur Sverige försöker ta sig tillbaka i Sveriges väg till VM 2026, vilka spelare som kan utgöra VM-truppen 2026, och vad förbundskapten Graham Potter har för plan för landslaget.
